PUGNUS IN TRIBUTE OF ANDERS ”LILLEN” EKLUND Anders ”Lillen” Eklund has passed


Conny Åkesson & Angela Åkesson med Lillen. Bilden tagen
vid Pugnus gala Night Of The Champions i LLA 2007

One of Swedens best and biggest (6 foot 6 and a half) boxers ever has moved on at an age of only 52. Anders ”Lillen” Eklund was born in Gävle in 1957 and is one of the most household names among Swedish athletes. Unfortunately his few shortcomings in the ring led to a very nasty treatment by some “sportwriters” in our country which overshadowed his very good results and achievements as an professional athlete and boxer. I was invited to a dinner by boxing authority Teddy Atlas in his home in Staten Island-NY last year and he had nothing but great things to say about Eklund whom he met and trained with sporadically in the US. Eklund was a natural heavyweight with a good stiff jab and carried a solid punch throughout. Anders fought a thrilling trilogy as an amateur against nemesis Roger Andersson which ended up in Eklunds favour (2-1). The last deciding fight was to be staged in his hometown of Gävle. In front of a spectacular crowd (more than 7 000 people!) he reached the goal of representing Sweden in the Moscow Olympics in 1980 where he lost against Hungarian Levai in what could be described as a shortcoming although against a very hard fought and tricky opponent.

Anders turned pro in 1982 and his career as a prizefighter lasted for a period of 8 years. The main part of his career was under the guidance of legendary Dane promoter Mogens Palle, he was trained by another great Swedish fighter in Leo Vainonen. Anders fought against and beat some of the very best men in his era. He became European Heavyweight Champion after defeating Steffen Tangstad in 1985 who was favoured by the most so called experts at the time but showed no mercy battering and stopping the durable and capable Tangstad inside three rounds. He lost the crown to Britains bomber Frank Bruno at Wembley in a fight which was broadcasted live on Swedish national television and commentated by late sporting journalist Bengt Grive.

Anders managed to win the European title once more in 1987 when he stopped Spains Alfredo Evangelista (went the full distance with The Greatest in Landover 1977) in his best outing ever. Battering the very experienced Spain to a halt in the seventh round. Eklund was considered to be one of the top 20 boxers in the world (heavies) by Boxing Illustrated at the time. Another good feat was also the stoppage of American Jesse “The Boogieman” Ferguson in 1986, Ferguson who won against former champion “Merciless” Ray Mercer several years later and then fighting for the Heavyweight Championship against Riddick Bowe as late as 1993! Also worth to mention is that Anders tossed it up with aussie legend Joe Bugner in a competitive match-up back in 1984. At a late stage in his professional career he was matched against a great fighter in “Terrible” Tim Witherspoon suffering a brutal KO-loss in Atlantic City which seemed to be the end of his career, however Anders succeded to regroup, ending up his career in 1990 with a good win against ever dangerous Garing Lane, a fighter which over a decade later brought an halt to Swede Johan Thorbjörnssons ambitions and career as a heavyweight, Eklund finished his career with a decent record at 19-5-1 (10KO). Anders “Lillen” Eklund will be deeply missed. His character was one of a kind, his brave showings and heart will secure his legacy forever in Swedish boxing-and sporting history. Our hearts, thoughts and prayers goes to his family at this very, very sad time indeed.
For Pugnus Boxing
/Anders Holmberg

 
Pressrelease
Mästerskapsdistanser och internationell anpassning begärs i Proffsboxning

Efter att ha arrangerat 4 stora internationella proffsboxningsgalor i Sverige, 3 st i Karlstad och 1 st Göteborg (med 18 st nationaliteter representerade totalt) sedan proffsboxningssporten åter blev tillåten i landet per den 1/1-2007 så begär nu Promotorn-Pugnus Boxing Promotions såsom landets största arrangör att tillstånd skall lämnas och undantag medgivas för internationell anpassning beträffande matchlängden.

Ansökan har inlämnats till Proffskommissionen som sorterar under Svenska Boxningsförbundet.

Undantagen omfattar två matcher av mästerskapskaraktär:
1) 12x3 minuter för Herrar
2) 10x2 minuter för Damer

Ansökan omfattar totalt 5 st matcher där de tre övriga omfattas av den hittills tillämpade matchlängden 4x3 min.

Preliminär placering av evenemanget är Löfbergs Lila Arena i Karlstad den 4 september 2010.

Göteborg den 18 februari 2010

Styrelsen

För information kontakta:
Anders Holmberg tel. 0703-56 10 77

 
Foto från Ingo The Champ

 



Pressrelease
Pressrelease Karlstad_090829
Pressrelease Karlstad_090825
Pressrelease Karlstad_090824
Pressrelease Karlstad_090820
Pressrelease Karlstad_090818
Pressrelease Karlstad_090817
Pressrelease Karlstad_090811
Pressrelease Karlstad_090805
Pressrelease Karlstad_090803
Pressrelease Karlstad_090703
Pressrelease Karlstad_090624_ENG
Pressrelease Karlstad_090624
Pressrelease Karlstad_090611
Pressrelease Karlstad_090609
Pressrelease Karlstad_090514

 

Ingemar "Ingo" Johansson död Den störste av dem alla har gått vidare



IN MEMORIAM
Den störste och mest berömde av alla svenska idrottsmän – Ingemar Johansson – har gått bort. Fem minuter före midnatt fredagen den 30 januari 2009 slutade till sist hans hjärta att slå. Det blev slutfasen av en månader lång kamp, där hans kropp successivt stängde ner sina funktioner. Ingemar hade i mer än halvdussinet år lidit av uttalad Alzheimers sjukdom, och även om läkare och god vård länge förmådde hålla tillbaka sjukdomsförloppet gick detta under senaste månaderna in i sin slutfas. Därmed avslutades på fredagsnatten sagan om den tyngsta idrottskarriär landet Sverige skådat. Den man som blev Sveriges enda absoluta världsmästare i boxning blev därmed 76 år, 4 månader och 8 dagar gammal. Dödsfallet kom således att inträffa vid ingången till det år som markerar 50-årsminnet av hans otroliga triumf i Yankee Stadium i New York, den 26 juni 1959, då han kröntes till World Heavyweight Champion.

Han hade äntrat den ringen som en klar ”underdog” och flertalet experter spekulerade enbart i vilken rond försvarande VM-kungen Floyd Patterson skulle segra. Efter två snabbfotade och tekniskt lurpassande ronder, där inte mycket hände, small det så! En minut in på tredje ronden klippte svensken in en bildskön, precis och nästan klockren höger genom Pattersons garde. Det är ett av de bästa högerslag som någonsin fångats på film, och det avgjorde i princip hela matchen. Ringdomare Ruby Goldstein lät matchen fortsätta trots att Patterson var måttligt redo för kamp efter räkning till ”nio”. Därefter följde sex nya nedslagningar, några av dem oprecisa och mer beroende på Floyds dimmiga status än Ingemars slagkraft, tills Ingemar skärpte sig och vasst slog ner mästaren sjätte och sjunde gången, varvid Goldstein bröt slakten – idag skulle det enbart ha blivit den första nedslagningen och inget mer – och vi hade fått en ny världsmästare!
Det finns knappt en enda då levande svensk som inte vet och minns vad han/hon gjorde natten till den 27 juni – svensk tid – ett antal miljoner av oss vakade andlöst vid radioapparaterna för att lyssna till hur han skulle klara sig mot Patterson. Det vrål som Sverige unisont skrek ut den natten – då Ingo drämde in sin fruktade högerslägga, ”Torshammaren” .. ”Toonder and Doom”, och sänkte Floyd raklång, måste ha hörts ut i rymden! Då var klockan 22.47 i Yankee Stadium – och boxningshistoria skrevs! ”Resten är historia”, som det heter.

Klassisk idrottsberättelse
Historien om Jens Ingemar Johansson är en klassisk idrottsberättelse. Han föddes i Göteborg den 22 september 1932. Med boxarpåbrå i blodet från pappa Jens och morbror Vetle ”Ring” Larson klev han 13 år gammal in i Redberglids BK:s träningslokal och ville bli boxare. Då var startåldern 16 år, men då grabben visade sig vara en exceptionell talang fick han dispens att börja vid blott 15 års ålder – först utan domslut mot K.E. Löfgren under RBK:s klubbmästerskap i december 1947 och sedan på riktigt i februari 1948, och då slog han ut Uno Jacobsson från BK Defence i första ronden på Göteborgs JDM. I december det året startade han på JSM och förlorade mot blivande mästaren Einar Dragsten i en tam match. Han hade då också förlorat mot senioren Carl Nilsson, ”Svedalapolisen”, som var tio år äldre, och han skulle tappa på poäng till Halmstads Bror Andersson och efter sin första SM-titel förlorade han i en prestigeladdad landslagsuttagning till DIF:s landslagsankare Bengt Modigh. Det var de enda svenskar han förlorade mot, och det var alla knappa nederlag, så ”valp” göteborgaren ännu var i sammanhanget. Vid årsskiftet 1949-50 vann han JSM (bokförs som –49 års mästerskap, men finalen gick den 2/1 –50) genom att KO-slå Lars-Erik Varg från Arvika i finalen, och med en J-landslagsseger i bagaget tog han i februari hem sitt första SM, genom att besegra de bastanta bestarna Arne Holm (Malmö) och i final mästaren Bengt Modigh. Han var då fortfarande bara 17 år – och han mötte vuxna män.
Hans stora genombrott hade kommit redan i januari 1950 i Mässhallen i Göteborg inför 5210 åskådare, då han fick ersätta insjuknade klubbkompisen och vännen ”Silver” Gunnar Nilsson mot Holm … och slog en präktig KO i andra ronden! Det kom som svar på tidningsskriverier om det oansvariga att låta en pojke gå i ringen med landets mest fruktade slugger.

Amatörstjärnan
Totalt vann Ingemar 3 SM-titlar (1950-51-52) i alltmer överlägsen stil – och en alltmer finslipad teknik, där han lärde sig smart boxa sig fram till blottor för sitt redan från början kolossala högerklipp – men framförallt slog han nu igenom på en internationell nivå. Han kom att gå 10 landskamper och vann nio (bl a över Italiens Aldo Pellegrini, Norges Bjarne Olsen och en rad danskar, fransmannen Touzard mfl) .. men han ”förlorade” mot norska OS-hoppet Bjarne Lingås i Oslo inför 9.000 åskådare (nordiskt landslagsrekord) i ett märkligt domslut, där ena domaren hade överlägsen svensk seger – de övriga två norsk seger med minimal marginal! Ingo satte då publikrekord nästan varthelst han kom – främst därvidlag det svenska amatör-rekordet på 11.298 personer i Ullevi 1951 mot USA:s OS-hopp (han startade och tog guld i Helsingfors på 81 kg) Norvel Lee, som sattes under massiv mediabevakning. Detta var en ”retur” på Ingemars resa med Europalaget till USA tidigare det året, då han slog KO på Ernest Fann i Chicago. Mot Lee fick han ge sig på poäng.
På samma sätt föll han mot hårdlanserade – då helt ”nya” på idrottsscenen Sovjet, som gästade Göteborg – Algirdas Shotzikas i februari 1951. På SM slog han ut Thörner Åhsman (Landala) i final det året och Gert Schyllert (Trelleborg) i finalen 1952. I internationella klubbmatcher slog han ut Touzard, tyskarna Uwe Janssen och Walter Kuhnert och poängslog engelsmannen Toch och Finlands stora OS-hopp Ilkka Koski.
Han reste till OS i Helsingfors som en klar medaljkandidat, ännu blott 19 år gammal. Där fick han walk over i första matchen mot Argentinas Sosa, poängslog tjecken Netuka, jugoslaven Krizmanic och i en hetsigt, för att inte säga fientligt, påhejad match hemmasonen Koski. Det senare var semifinal – och därmed var han klar för USA:s ruggiga best Ed Sanders, som gått fram som rena KO-fasan i OS-ringen. Finalen blev fiaskobetonad … Ingemar gjorde inte mycket för att få till fight, och Sanders gjorde inte mycket mer, men fick publiken på sin sida – domaren Vaisberg diskade Ingo! Det blev ett fruktansvärt ramaskri, inte minst i svenska media som med Lennart Hyland som körledare förklarade sig skämmas till förtvivlan över denna svenska ynkedom. Nu efteråt är det obegripligt hur en svensk kritikerkår kunde bete sig så urskillningslöst uselt mot en 19-åring som valde ”safety first” som princip och faktiskt inte bröt några regler.

Proffskarriären
Proffspromotor Edwin Ahlqvist såg rakt igenom allt bråk om OS och gjorde ynglingen till proffs. Han debuterade den 5/12 1952 med att slå ut franska tvåan Robert Masson i 4:e ronden i Mässhallen i Göteborg. Det gick bra och snabbt i de första matcherna men sen hamnade prokarriären i stå på grund av en skadad hand och därefter ett års militärtjänst, så upp till november 1954 hade Ingo bara hunnit med fem raka segrar, men dessa inkluderade Skandinaviska titeln, som han vann i Köpenhamn mot Erik Jensen på poäng (det var där högern gick sönder). Men så kom han igång på riktigt och fram till våren 1956 adderade han ytterligare nio segrar, varav KO-vinsten över Europarankade Werner Wiegand startade uppmarschen, KO-diton över Gunter Nürnberg i Dortmund stärkte aktierna liksom övriga segrar, och i EM-kval mot förre Europamästaren Hein ten Hoff skrällde han stort med en KO-seger på 2.36 i rond 1 på (gamla) Ullevi inför 16.500 åskådare. Han topprankades men tvangs likväl eliminera både Joe Bygraves och Hans Friedrich innan EM-chansen kom den 30/9 1956 – i Bologna i Italien mot Franco Cavicchi, således på dennes egen hemmaplan. Där låg Ingemar under på poäng tills han i 13:e ronden slog en blixtrande KO – en dubbelhöger mot hjärttrakten – på Cavicchi och kröntes till Europakung. Samtidigt rankades han för första gången på världslistans tio-i-topp.
I EM-försvar slog han ut Henry Cooper (1957) och Joe Erskine (1958) och i icke-titelmatcher drog han ut Peter Bates och förre EM-kungen Heinz Neuhaus, den senare på Nya Ullevi, och besegrade starka USA-namnet Archie McBride. Därefter chansade han och Edwin på en riktig höjdare, i ett VM-kval mot förstarankade utmanaren Eddie Machen från Redding, Kalifornien – och inför närmare 55.000 människor på Nya Ullevi – officiella siffran betalande stannade på 53.614 = det är fortfarande rekord för all idrott i Sverige – skapade grabben från Grimmeredsvägen historia med en KO som gick som en löpeld över Jordklotet, då han slog ut Machen på 2.16 av rond 1! Det var en ruggig knock!

Världsmästare
Därefter kom VM-segern på Yankee Stadium (KO 3) över Floyd Patterson, den grymma förlusten i returen året därpå (1960, KO 5) och den klassiska tredje fighten i Miami, Florida, där båda var i golvet innan Floyd på nytt kunde vinna (KO 6). Efter ett års vila gjorde han så come back och via kvalmatcher mot Joe Bygraves (TKO 7) och Wim Snoek (KO 5) tog han sig till en ny EM-kamp, mot efterträdaren på den tronen Dick Richardson från Wales, som han på ett imponerande vis slog ut i 8:e ronden inför nära 42.000 besökare på Nya Ullevi den 17/6 1962. Kort tid efteråt firade han sin 30-årsdag och relativt mätt på ära och med över tio miljoner ihopboxade kronor på banken – en stor förmögenhet på den tiden – funderade han över att sluta. Samtidigt var han ju nu tillbaka i hetluften, och tog en ny topprankad fight i april 1963 mot Brian London i Stockholm – han vann varenda minut av fightens tolv ronder tills han med sex sekunder kvar sprang på en ”propp”! Han kom upp i tid men hängde i repen när gonggongen gick – och möttes av rubrikerna ”Vakna Ingo, du vann!” dagen därpå. Där och då beslöt han sig för att sluta boxas. Efter 71 matcher som amatör (61-10) och 28 som proffs (26-2).
Massor har spekulerats om förlusten av VM-titeln, det har talats om förgiftning och annat, men Ingo själv tillskriver sina misstag i ringen den kvällen den uppvisningsturné han gjorde mot brodern Rolf och Silver-Gunnar Nilsson. Han lade sig där till med olaten att dra sig bakåt istället för att ducka framåt. Nu gjorde han så även mot Floyd – till ett mycket högt pris. Året som mästare spenderade han på en mängd jippon, från en rad stora TV-framträdanden i USA, Sverige och annorstädes till uppvisningar, framträdanden i folkpark och affärsprojekt. Ett visst mått av underskattning gentemot Patterson smög sig säkerligen in.

Efter karriären
Väl färdigboxad höll han sig till det – även om det blev massor av boxning även senare: som proffspromotor tillsammans med Bertil Knutsson under 60-talet, som hedersgäst på galor Jorden runt, som krönikör i tidningarna Rekord och senare Boxning, som TV-kommentator på TV 1000. Han åkte Vasaloppet och sprang maratonlopp i Stockholm och New York (80-tals-äventyr). Han var restaurangägare (Ingos) och ägde fiskebåtar, eget flygplan, lyxbilar och lyxbåtar, han drev under 70-&80-tal ett motell i Florida och bodde genom åren både här och där: i Schweiz, Ft Lauderdale, Mallorca, Göteborg och Dalarö och ägde länge merparten av Gåsö på västkusten. Han var gift tre gånger och har sex barn och en drös barnbarn. Första frun Barbro var en ungdomsförälskelse, som ledde till ett kortare äktenskap under tidigt 50-tal och barnen Jean och Thomas. Andra frun Birgit, var partnern från de klassiska EM-&VM-åren, ett äktenskap i stark mediebelysning som höll i många år men upplöstes på 80-talet och gav honom barnen Patrik och Maria. Dessutom har han dottern Anne och sonen Eddy. Hans tredje fru, Edna, var han gift med under 90-talet och några år in på detta decennium, tills han flyttade till Bedahemmet i Onsala, där han spenderade sina sista fem år. Häromåret gjorde TV:s Tom Alandh en uppmärksammad dokumentär om Ingemar, med exfrun Birgit som ciceron. Det har skrivits ett otal böcker med och om honom, varav hans egen (med bistånd av GP:s Åke Hall) Sekonderna lämnar ringen är en klassiker.

Det sades ofta att han blev kritisk mot boxningen emellanåt, men även om han ogillade somligt inom proffsens värld, så förnekade han aldrig vad denna sport gav honom. Vi blev goda vänner genom åren, i ganska tät kontakt i nästan 35 års tid, inte minst via hans osjälviska stöttning av sin gamla klubb, RBK, och via krönikan i Boxning, men även rent privat. ”Du”, brukade han säga emellanåt, ”boxningen har gett mig möjligheten att äta frukost var helst på Jordens yta jag önskar .. hur många kan säga det?” Och det var så sant.

Olof Johansson

PUGNUS BOXING I ZÜRICH
WBA-titelmatch mellan Nikolay Valuev och Evander Holyfield
Den 20/12-08 Plats: Hallenstadion Zurich


Holyfield vs Valuev i ringen


Valuev intervjuad på efterfesten


Holmberg med värdinnor


Holyfield på presskonferens


Holmberg med världsmästaren Arthur Abraham (IBF-mellanvikt), kanske Europas bästa boxare pound for pound.











Night Of The Champion Nöjesfabriken Karlstad
5 september 2008
Fredagen den 5 september kl 20 00 är det åter dags för ännu en STOR idrottsfest i solstaden Karlstad. I september ifjol kom drygt 4 000 åskådare för att följa den första proffsboxningsgalan sedan 1963 i staden, då var det Lennart Risberg och Bosse Högberg som stod i centrum. NU är det dags för en lika exklusiv skara boxare att äntra den fyrkantiga ringen som ifjol!

Tre huvudmatcher står på programmet denna exklusiva boxningsafton som avgörs på Karlstads centralt belägna nöjespalats- Nöjesfabriken. Totalt omfattar galan 9 matcher.


Pressreleaser

FightNight Lisebergshallen 27 mars 2008
Vi har valt att kalla denna gala ”FightNight!” rätt och slätt. Här är det meningen att det nya unga garde, som boxar under Pugnus beskydd, skall mönstras i den tuffa jakten på position inom proboxningsvärlden.
Galan toppas av den mycket spännande tungviktsbesten Joey ”Minnesota Ice” Abell – vår egen svenskamerikan, som här ställs mot en av de tuffaste motståndare han hittills mött i den synnerligen hårde kroaten Ivica Perkovic. Båda är ruggigt hårdslående herrar och synnerligen storvuxna pojkar dessutom, så detta lovar bli en sevärd och spännande kamp!




Night Of The Champions
Som bekant återvände proboxningssporten till Sverige i januari i år. I Karlstad har denna härliga klassiska svenska sportgren inte förekommit i full gala sedan den 25 augusti 1963 – då var det Bosse Högberg och Lennart Risberg i huvudrollerna!

Arrangemangen kommer initialt att förläggas till orterna Karlstad och Göteborg. Den 15/9-2007 kommer organisationens första gala att avhållas i Löfbergs Lila Arena. Arrangemangen kommer att återkomma årligen i båda städerna.

Pressreleaser
Pressrelease Karlstad_070730.pdf
Pressrelease Karlstad_070814.pdf
Pressrelease Karlstad_070829.pdf
Pressrelease Karlstad_070901.pdf
Pressrelease Karlstad_070907.pdf
Pressrelease Karlstad_070908.pdf
Pressrelease Karlstad_070910.pdf
Pressrelease Karlstad_070911.pdf
Pressrelease Karlstad_070912.pdf
Pressrelease Karlstad_070913.pdf
Pressrelease Karlstad_070914.pdf
Pressrelease Karlstad_070914_eng.pdf

Första träningscampen inför Night Of The Champions
Avhölls i idrottshuset i Karlstad den 16-17/6. Lindblad och Colliander sparrade tuffa 8 ronder mot varandra. De startade också i Karlstads klassiska löptävling Stadsloppet där Lindblad var snabbast över de 10 kilometer som avverkades under gassande solsken. Deltog gjorde också Göteborgs talangfulla supertungviktare Mats Honka.


Allan Vester klar för Night Of The Champions!
Allan Vester klar för Night Of The Champions! Den danske welterviktsboxaren Allan Vester gör comeback i Karlstad den 15/9! Han är en av Danmarks under senare år bästa boxare. Senast han var i ringen föll han om WBU-titeln år 2005. Han har varit IBF-interkontinental mästare. Besegrade vår egen George Scott på poäng i Århus 2001. Samma år mötte han en av världens bästa boxare- amerikanen Zab Judah om dennes världsmästartitel i lättvikt-IBF.